Vilken dag det var igår...

Huvudet upp och fötterna ner? - Jajamensan, men... helt yr

i huvudet.

Jag kände mig bakis hela kvällen i går, och gör det

fortfarande i dag.

Det fanns bara en valp i magen, den blev utplockad, den lever och det är en liten tik!

Lättad på ett sätt, men tro inte att det inte finns någonting mer att hoppas på... Nu hoppas jag att Ärtan ska vara en riktigt bra mamma, och att det inte blir några komplikationer, varken för Ärtan, eller hennes lilla bebis.

Min fina Ärtan - nyopererad, nyvaken och nybliven mamma, och jag tror inte att hon fattat vad det är som hänt.

Tusen Tack Maria för att jag fick chansen att vara med.

Maria ringde precis och berättade att Ärtan har 1st levande valp i magen - antagligen en jättestor och förhoppningsvis jättestark!

Men... det kan också vara något fel på den, och det är just därför den inte vill komma ut... nu kanske jag inte ska måla fan på väggen, men det är just nu väldigt svårt att låta bli känner jag.

Ärtan får i skrivande stund, dropp med diverse godsaker i, och så väntas det så klart igen...

För ingen ska väl tro att det går att göra saker genast - inte i det här landet inte, och absolut inte när det handlar om att föda, oavsett om det handlar om att föda hundvalpar eller människovalpar för den delen.

Här ska det väntas, in i det sista, och det ska vara så j-la naturligt hela tiden - jag blir spyfärdig av hela grejen.

Hmmm, väntan och förväntan... 

Jag avskyr att vänta, men i det här fallet har jag inte mycket val.

Tänk om man kunde tjata fram dem!

Under valpresans gång har det passerat en och annan tanke genom knoppen, det är helt klart...

Nu är väntan snart är över och antagligen har vi väntat till ingen nytta  

Först stulade Ärtan med löpet, det kom mycket senare än beräknat.

Sen kom hon in i höglöp ganska sent.

När det var dags för insemination - då kom budbilen med sin dyrbara last - kanske inte sent, men i sista minuten. 

Sedan gick jag och tänkte i flera veckor - hoppas, hoppas, hoppas hon är dräktig.

Senare - hoppas, hoppas, hoppas det är fler än en, för hon blev ju tjock om magen sent, sent, sent.

Efter det har jag hunnit med att tänka - hoppas valparna är friska, eller är dom bara sena...

Nu verkar det tyvärr som om det går käpprätt åt skogen, så nu tänker jag bara - låt ingenting mer hända sent - Nu är det dags för Genast!

Plocka ut det som finns i Ärtans magen genast! Innan hon börjar må dåligt. Det är det enda som är viktigt nu!

Sen kan jag bara hoppas, hoppas, hoppas, att det finns en liten valp där inne som klarar sig, så att inte Ärtan har gått igenom hela äventyret till ingen nytta...

Dagen började med ett MMS från Maria - Ärtan pussar på 

lille K, och hon har käkat frukost.

Jaha, men den 5:e februari borde väl vara en toppendag att

få valpar på tycker jag, ja, dagen är ju långt ifrån slut än, så mycket kan väl hända, men att käka frulle i godan ro och

ligga och bara mysa - det är inte precis några goda tecken -

inte för den som tycker dagen skulle passa fint för valpning

vill säga...

...blev det ingenting...

Vad håller hon på med mitt lilla hjärta???

Jo då, det rapporteras att hon vilar, tuggar på ben, äter

mat, leker med barn, leker med Yoyos valpar, vill mysa och jaa, hon är helt enkelt precis som vanligt... vilket just nu

inte alls är speciellt önskvärt.

Fattar hon inte att det är idag hon ska nedkomma med små fina välskapta valpar?

Näe, tydligen inte...

Medan väntning pågår så har jag och Hela pulsat runt i snön tills vi blev tröttta på det, och på kvällen åkte jag till Mälarö Brukshundklubb och höll Rallykurs, Och så mycket roligare

än så blev det inte på den 63:e dagen...

Jobbar med att göra om min gamla blogg

och då såg jag denna!

Bilden är på en Rönn från den 2/10-09.

Det kanske stämmer ändå - det gamla

ordstävet  att - mycket rönnbär,

betyder att det blir en kall vinter...

I dagens Ärtan-rapport, fick jag veta att sötnosen inte ville äta sin mat ordentligt, så hon hade fått smaka en ny sort. Den föll tydligen damen på läppen - skönt. Annars verkar hon vara precis som vanligt - lugn och kelig och antagligen helt ovetandes om vad jag och några andra går och väntar

på med spänning.

Så här ser det ut utanför dörren idag - börjar allvarligt

fundera på att emigrera!

Medan jag väntar kollar jag på lite bebisbilder på Ärtan -

här är hon 3 dagar gamal. Foto: Maria Nordin

Det ekar här hemma...

Det är galet tomt utan min ständiga lilla röda skugga.

Jag har fått rapport om att hon är lugn och fin.

Har hunnit med att sova hela natten i egen säng!

Mysa i soffan med familjen, äta väldigt lite, bajsa på köksgolvet, vara veckan suris mot fina Rex, och så klart - i bästa Ärtanstil - vara en riktig kelgris!

Åååå vad jag saknar henne, men... så fort hon har fått

sina små bebisar, och är fullt upptagen med dem, så åker

jag och kramar om henne ordentligt igen.

Innan dess tror jag bara att jag förvirrar henne om jag

dyker upp, och jag saknar med all säkerhet henne, mycket

mer än hon saknar mig. Jag vet att hon har det toppenbra i Garpenborgen.

Hela verkar inte tycka det är ett dugg konstigt att Ärtan inte är hemma. Hon är precis som vanligt - konstigt tycker jag.

Fixar lite med hemsidan och hittade den här - Ärtan 10

veckor och helt underbar!