Mourice hette vår jättestora härliga katt!

Han föddes av sin lilla skygga mamma strecket i vårt hus, samma år vi flyttade in (1997). Fredric bestämde att han skulle bo kvar hos oss, och så blev det.

Mourice och vår första hund Walle, var jättebra kompisar, men sen, när Walle flyttade till hundhimlen, lilla valp-Hela flyttade in, och Leia började bli mer och mer mobil och klåfingrig, ja, då höll han sig mest hemifrån,

och jag tyckte att han var värd ett roligare kattliv.

Som tur var hade min vän Eva-Lena en släkting som gärna tog sig an honom.

Mourice hade turen att få flytta till ett hus, mitt i skogen utanför Karlstad. Där bodde han som enda husdjur och huset var helt fritt från småbarn. Han trivdes precis hur bra som helst, och blev sin nya mattes kelgris. Han vaktade också gården fick jag höra. Vid ett tillfälle jagade han bort ett rådjur som trodde det kunde promenera omkring på Mourices tomt hur som helst.

I går fick jag beskedet om att Mourice inte finns mer.

Han ville inte äta ordentligt, så hans matte åkte till veterinären. Han sövdes och undersöktes, och man konstaterade att han hade cancer i tandbenet. Mourice kloka matte lät honom sova vidare och nu ligger han säkert och käkar ostbågar och glass på något moln i katthimlen.

Fina härliga "Morpe" dig glömmer jag aldrig.

Jag har verkligen "lekt hund" och haft larvigt roligt den här helgen!

Eftersom det inte blev någon utställning i Avesta, så kunde jag gå en

kurs jag var sugen på, och vad glad jag är att jag gick den!!!

Jag känner mig helt bubblig av idéer, lite fnissig och helnöjd - härlig

känsla.

Jag håller kurs i kväll och i morgon kväll och då ska jag dela med mig lite av det jag gjort.

Visst - jag ska skriva mer här också, men inte just nu - jag är lite för osorterad för det känner jag   .

Jag fick en blomma av en av kursdeltagarna, helt oväntat och jättekul.

Blomman är redan planterad i trädgården där den står och bara lyser.

(se den här nedan)  Vacker!!!

Mias dotter hängde med på vardsgslydnadskursen, och hon fotade lite.

Bilderna fick jag visa på mailen, så då gör jag det.

Fotograf - samtliga bilder i detta inlägg: Mimmi Schmidt.

Tack Mimmi.

Här är Mias Addi

Wega har ramlat och skrapat näsan och munnen i en stor sten.

Behöver jag berätta att det var blod överallt...

Den största fläskläpp jag sett... men både läpp och näsa är redan på

bättringsvägen.

Idag verkligen spöregnar det, så kameran fick stanna hemma.

Annat var det i helgen, då strålade solen och det var toppenväder!

Då passade Kennel Garpenborg på att ha en valpträff, och jag var där

och pratade om, och visade Massage och Stretch. - Tack Diana för att

jag fick låna Gunilla som visningshund.

Så här såg det ut när jag passade på att klämma lite på Esther.

Tack Sarah för bilden.

Jaha, då har vi varit hos veterinären då. Hon klämde ut lite äckelpäckel

ur stackars Ärtan, och sa åt mig att smörja med en salva, för det kan ju

vara så enkelt att det kliar där det varit små sår som läker, och är man hund så fattar man ju inte att man ska låta bli det som kliar. 

När medicinkuren är klar så borde min fina hund vara helt frisk, men det blir till att vänta och se, och blir det inte bättre, så får vi ju komma tillbaka igen

 - suck - jag gillar inte att vänta och se...

men känner mig ändå klart lugnad av beskedet.