Eftersom varken jag, eller Busters matte, någonsin kunnat ana hur superjobbig gårdagen skulle bli, och eftersom jag vet att hundvakter inte växer på träd - speciellt inte med kort varsel, så hade jag redan tidigare lovat att Buster skulle få vara hos oss idag också - med ett förbehåll - han måste ha kiss-skydd på sej!

Jag skurade och torkade golv, dörrar, trappor och bordsben, hela dagen igår, plus att hundarnas bäddar x3 med tillhörande filtar hade åkt i tvätten, och det ville jag absolut inte behöva göra igen.

Är otroligt tacksam för att vi har barngrindarna kvar i huset, så att jag hade möjlighet att stänga, upp till övervåningen/sovrummen/

sängarna - ja, du fattar...

Självklart hjälpte jag Ärtan att få lite lugn under dagen - vilket

resulterade i att jag höll på att bli fullständigt galen, och inte fick

mycket annat gjort...

När Ärtan tog paus på övervåningen, då stod Buster på nedersta trappsteget och skrek och krafsade mer eller mindre frenetiskt på

grinden och ville upp. Efter kanske 30 minuter kom han ner till mig,

vilade 10 minuter på mina fötter, och sen sprang han till grinden och

skrek igen...

När Ärtan satte sig nära mig för att få stöd - då satt Buster ca 30cm

ifrån oss, stirrade på mig och pep, utan avbrott, tills Ärtan gick några steg ifrån mig, då hoppade han på Ärtan och juckade allt vad han

orkade, jag jag tog ett steg mot honom och sa Nej - då kastade han

sig mot golvet, men spratt upp igen, så fort jag rörde mig bort från hononom.

När jag försökte jobba lite och Ärtan ville sova på mina fötter på

kontoret, då jazzade Buster omkring henne tills både hon och jag blev arga. Då hade han och jag ett viljornas krig - igen - jag vann efter ca 20 minuter, och han la sig pipande i sin väska precis bredvid Ärtan. Det tog säkert 20 minuter till för honom att sluta pipa, men han låg kvar, och sedan somande han - underbart!!!

Fast sedan skulle barnen hämtas och då fick han följa med i bilen, i en bur - det gillade han inte! Mer pip/skrik/krafs, men inte alls med samma intensitet som när Ärtan var i närheten.

Men... när barnen var hemma och senare hälsade på Ärtan, då blev han upprörd och ville få dem att sluta  - klättrade/kraffsade/juckade på dem.

Självklart blev jag förbaskad och sa till honom - han kastade sig ner på rygg igen, och sen upp som en gummiboll och så höll det på.

Sorgligt att säga, men... det var jätteskönt när han gick hem, då blev det äntligen lugnt i huset, och Hela vågade sig fram igen.

Jag hör själv att det verkar nästan helt osannorlikt att en så liten hund kan hinna med att orsaka så mycket kaos oreda och bekymmer, på bara två dagar, men så var det.

Nu hoppas jag att Buster hittar en dagmatte där han fungerar, där han

kan ta det lugnt, och faktiskt vara den söta, trevliga lilla hund, som jag vet att han kan vara.

I somras visade han det här hos mig, men den här gången, så var han faktiskt som trevligast, de korta stunder som han sov...