”Det kan inte alltid vara medvind”

En gång för lääänge sedan sa min – annars väldigt positiva mamma - så till mig, och jag gillar INTE det uttrycket! Men idag fick jag plötsligt kraftig motvind!

Lämnade barnen på dagis/skolan, promenad med hundarna – pigga och glada, åkte och jobbade lite på dagis, hem och kissade hundar, hämtade på dagis, hämtade i skolan – PANG! 

Helt utan förvarning stukade jag foten så ända in i h-vete – ont ända upp till knäleden.

Fick spänna skinnet ordentligt för att inte sitta och storböla i bilen på vägen hem, och det var med nöd och näppe (vad f-n är näppe föresten) som jag klarade att gasa och bromsa på väg hem.

Väl hemma satte jag på en film till barnen och la mej i soffan – det går  säkert över snart – och så vilade jag lite, med Ärtan på magen så klart   

Efter ett tag vågade jag kika på vristen, och oj… svullen är bara förnamnet…

Efter en och en halv timme ringde jag till Frida  - vi skulle äta mys-middag med i kväll, och sedan gå på en hett efterlängtad fest ihop.

”Jag måste lämna walk over – because I can’t walk”.

Frida sa åt mig att vila lite till och höra av mig igen – okej, på med kylbandage och mera vila, men det blev sämre...

Det dunkade, sved och värkte i foten så jag höll på att bli tokig!

Efter ännu ett tag så fick jag helt enkelt inse att middag och fest, det fick någon annan gå på, jag fick snällt behålla min plats på soffan…

Hur orättvist kan det vara – som jag har längtat till den här festen, och vad mysigt med en middag med Frida innan, men det var bara att glömma – jag stannar hemma, smörjer vristen med Voltaren, käkar lite voltarentabletter, och rör mig så lite det går, och hoppas på ett mirakel till i morgon bitti...

I morgon kl 10 har jag valpkurs – jag får hämta kryckorna i friggan och tejpa foten hårt, så klarar jag nog kursen. Som tur är har jag inte någonting annat viktigt på tapeten förr än på måndag kväll, och då är foten förhoppningsvis lite gladare.

Grymt besviken är jag i alla fall, men… det kan tydligen inte alltid vara medvind…