Just nu undrar jag mest vad som försegår där inne i Helas huvud egentligen... hon är annorlunda, bara ibland, plötsligt, ibland korta stunder och ibland lite längre, på ett sätt som jag inte gillar, och det går inte riktigt att sätta fingret på, och jag hittar ingen solklar anledning, och det är inte tillräckligt för att gå till veterinären med.

Hmmm - ibland önskar jag lite extra mycket att de kunde tala...

Både hundarna och jag njuter av att gå på promenad helt själva!

Självklart har jag världens bästa barn, men,

de är inte bäst på att gå promenader i rask takt, utan stopp, i nästan en timme, det är de faktiskt inte,

OCH, sådana promenader är klart underskattade, hälsar jag och hundarna, men speciellt kanske Hela.

Suddigt, visst, men så klockrent.

Kom! säger jag 

Hela - tar genvägen förbi hindret och

Ärtan - hon tar den roligaste vägen, över hindret.