Hemsk känsla, när golvet bara försvinner under fötterna.

När en iskall hand griper tag om hjärtat och det känns som om tiden plötsligt står stilla.

Jag upplevde det i helgen - ryser.

Jag busar och myser som vanligt med Hela. Avslutar genom att känna igenom henne

lite snabbt - som jag gör varenda dag, bara för att...

Då känner jag en skum knöl i hennes mage, precis i mitten,några centimeter bakom

den punkt där revbenen delar sig, och en lite mindre knöl, ytterligare några centimeter

bakåt i magen.

Huden sitter fast i knölarna och det känns som om de är större inåt och ganska runda.

Den första knölen i storlek som en mindre apelsin kanske, och den andra som en ärta.

För bara några dagar sedan klippte jag Helas klor, då avslutar vi alltid med lite massage,

då fanns ingen knöl där, hur fort kan det gå?!

Jag tänker förstås genast på cancer - vad annars kan det vara... jag vet att det kan gå oerhört

fort och att det bara finns ett väldigt sorgligt slut på en sådan historia.

När den första chocken hade lagt sig, började jag tänka på vilken veterinär jag ska ringa.

Jag ville bara träffa en kunnig duktig människa, som har snälla händer och som inte behandlar

mig som en idiot. Jag hade ingen självklar kandidat i åtanke, och detta var inte någonting akut,

då Hela var pigg som en mört.

Jag vet inte hur många gånger jag grät i smyg den dagen - i smyg, för att jag inte ville

skrämma varken barn eller hundar - men många var det, hemskt.

Jag klämde och kände och puttade på de där knölarna, jag tittade och tittade på Hela från

alla håll och kanter, för att se om hon fått en annorlunda profil än tidigare. Behöver jag säga att

Hela tyckte jag var skitjobbig...

På söndag eftermiddag kände jag på Helas mage igen, och jäklar! Knölarna kändes annorlunda

och faktiskt lite mindre!

I går pratade jag med min bästa Maria    och kom fram till vilken veterinär jag skulle boka

tid hos, men nu kändes livet lite gladare och eftersom knölarna hade ändrat sig till det bättre,

så tänkte jag att jag gott kunde ge det lite mer tid. Idag är det tisdag och jag tror jag kan

våga blåsa faran över för den här gången. Den ena knölen känns inte alls, och den lilla känns

pytteliten och inte alls lika läskig längre.

Självklart kommer jag att hålla stenkoll på förändringar, men jag hoppar över veterinärbesöket

för nu, och jag vill inte ens spekulera i vad det var för någonting. Nu vill jag bara känna att livet

är glatt och att Hela inte är sjuk och jag vill aldrig någonsin känna den där känslan jag fick i

lördags, igen.

Tusen Tack alla söta för stöttning och uppmuntran när hela världens kändes svart. Det värmde verkligen ska ni veta.  

I går på kursavslutningen fick jag se någonting väldigt speciellt.

Boscoes matte Yvonne, visade vad som hände när hon satte på Boscoe

en snusnäsduk med en enda droppe Lavendelolja från Tös Hundapotek.

Tror samtliga på plats blev lika förvånade som jag, när busige Boscoe, efter max fem sekunder,

med snusnäsduken om halsen, la sig ner och nästan somnade, mitt bland alla hundar,

hussar och mattar.

Hade jag inte sett det själv, så hade jag inte trott det.

Läs om Lavendeloljan på länken i inlägget.

Tack till Boscoe och matte Yvonne, för demonstrationen och länken.

(självklart ligger ansvaret för eventuellt användande av produkten, på dig. Jag tar inget ansvar för den, jag

vidareberfordrar bara länken och det jag såg)