Idag är Wilma här. Alla tjejerna leker fint och till och med Hela busar till det en stund.

Full rulle och glada hundar, busar och vilar om vartannat  - härligt att se

Hon kanske inte är helt hundra min svarta fina hund...

Idag fick hon ett märgben för första gången på evigheter.

Jag släpper ut henne, så att hon kan äta i lugn och ro, ensam ute,

eftersom hon så lätt blir stressad och äter ben som om hon aldrig mer

ska få någonting att knapra på, någonsin igen.

När hon varit försvunnen bakom "friggan" ett tag, så tittade jag till henne

och vad gör hon då?

Jo... hon är i full färd med att begrava benet under en hel hög av jord.

Hon puttar jord, med nosen, över benet och har hunnit göra en rätt ordentlig hög

i ett hörn - Precis som Pluto gör, i Kalle Anka.

Hon ser helt drogad ut på ögonen och tittar knappt på mig, utan jobbar

väldigt målmedvetet med att begrava benet.

Jag pratar med henne och tar helt enkelt bort benet. Hon vill helt tydligt inte äta upp

det, och eftersom Ärtan inte kan äta nötkött, så måste benet väck, innan jag kan släppa

ut Ärtan.

Jag visar Hela att jag tar benet, och då slutar hon att putta jord i hörnet av tomten,

och går till ett annat ställe, för att gräva lite till, och så börjar hon att rulla sig och åla

runt i jorden, för att sedan lägga sig ner och se ännu knäppare ut än innan.

Efter en liten stund, skakar hon på sig, och så är hon sig själv igen.

Himla märklig hund jag har ibland...