Min favoritpromenad är inte längre så himla bra...

Jag blir lesen i ögat faktiskt.

Under vintern blev en av de stora ängarna längs promenaden avstjälpningsplats för snö, och då gick det inte att gå där alls.

När äntligen snön behagade smälta, då var det hur geggigt och skitigt som helst. Det luktade dessutom jätteilla och kändes liksom giftigt i marken.

 När det torkat upp, ja, då ligger det skräp överallt, stort och litet skräp, plast, trä, betong asfalt, grus och sten.  Fult som stryk och äckligt till max.

När gräset och ogräset väl börjat växa, så syns inte skiten på samma sätt längre, men den är där, vilket gör det superläskigt, eftersom man när som helst kan trampa på någonting vasst, eller snubbla över någonting - blä.

Vet inte heller om någon vågar klippa gräset på ängen den här sommaren.

Det ligger kantstenar och stora konor och minst en stor gråsugga bland all den övriga skiten...

Hur tar man reda på vem som äger marken?

Ingen aning – men jag antar att det är fler än jag som tycker att den förr så toppenbra ägen, är en riktigt tråkig plats nu mer.

Tidigare har det alltid varit massor av människor, med eller utan hund, som promenerat på ängen, men nu är där sällan någon.

Kan inte låta bli att tro att det är ett medvetet drag hos de som vill bygga på marken – vem klagar på ett kommande bygge, om marken som ska bebyggas, är så äcklig att gå på, att ingen ändå vill vara där… då försvinner ju i alla fall ett argument.

Medvetet eller ej, så är det hur som helst väldigt tråkigt

Jaha... avslutnignarna duggar tätt så här i början av juni...

Idag var det dags för terminsavslutning för ridningen.

För mig är det inte någon rolig känsla... jag kommer att operera mitt trasiga korsband

någon gång under sommaren, och på det följer minst sex månaders rehab.

Det finns ju ingen som vet hur snabbt jag blir stark nog i benet för att rida igen, men

antagligen kan jag inte rida nästa termin - villket är sjukt trist, så detta kan ha varit

min sista ridlektion på många många månader... vilket depp    

Leia fotade min fina terminshäst, som lärt sig massor den här terminen. Förra vårterminen

började jag att rida henne, och då var hon helt färsk, och kunde just ingenting alls, men nu

är hon superduktig.

Leias terminshäst fotade hon också så klart.

Fina snälla Mary, som har lärt Leia väldigt mycket den här terminen. Det är häftigt att se

hur hon vågar och kan mer och mer för varje lektion.

Leia fortsätter att rida även nästa termin, och undrar redan nu vilken häst hon kommer att få   

Hela har ju lite trassel med sina knän, och även ganska nyligen, med sin mun. Så när hon är

glad och till freds med livet, då blir jag lite extra varm i hjärtat   

Stilstudie från morgonens promenad bland maskrosorna