Ja, det är min man det...

Jag brukar kalla det av-dressyr, och inte så konstigt nog, är jag väldigt ensam om att tycka att detta är himla trist...

Här är vår nyaste bekantskap -lilla söta, efterlängtade och fantastiska lilla Edvin! ( killen i randigt)
Grattis hur många gånger som helst önskar jag Petra , Stefan och Wilma!

Ett superfint tackkort trillade in och jag blev påmind om det jättehärliga bröllopet vi var på för ett tag sedan
Se så fina de var! Lotta o Pär

Det är svårt att motionera hundarna med ett knä som inte får gå på buckligt underlag. För ett litet tag sedan passar vi dessutom Wilma ett par dagar, och det är kolmörkt ute på morgonen när Freddan skulle kunna ta ut dem en sväng innan jobbet, och hela dagen utan motion är ju inget alternativ.

Maria sa för ett tag sedan att jag var välkommen att släppa hundarna i hennes trädgård om jag ville och hade svårt att gå, så det har jag gjort. 30 - 45 minuters springande och nosande hemma hos någon annan - en toppenlösning!
Tack så jättemycket för lånet!
Hundarna bar supertrötta och nöjda efteråt - perfekt!

En del saker tar lång tid...
Tydligen var den där syningen jag skulle göra, en sådan sak...

Nu är det i allafall klart och tre lite större pallar och en massa kuddar, har fått nytt utseende ?

Vi gör det vi gör bäst nu för tiden, och idag gör vi det med +1 mysigt värre

Wilma är här. Vad tittar hon och Ojsan på då?

Hela förstås... Som spexar till det, och gör skalbaggen, under soffbordet :)

Idag har jag varit dum nog att städa bort grejer ur trädgården, inför vintern, städa några hyllor i köket, vilket innebar lite klättring, och jag har möblerat om i frysen, Gjort några knäövningar, hämtat och lämnat barn i skolan och så där. Inte mycket egentligen... Men på tok för mycket för att knäet ska vara glatt.

Freddan, som åker med jobbet till Barcelona i morgon, fixade lyxmiddag med skaldjur och champagne.

Finmiddagen intogs av mej, iklädd illrosa one-piece -typ "Urcellen-Ellen" med benet i en Ice-band, på en stol.vilken syn...

Jaja. Champagnen är slut och jag har avancerat till soffan med kaffe och röd hund men fortfarande i rosa overall -
Livet är rätt okej ändå

Hur svårt kan det vara...

Jag brukar inte ha svårt att uttrycka mej i skrift, och jag har ibland skojat

om mej sjäv och kallat mej för "the woman of lots of words", som kraftig

kontrast till min absoluta motsats - "the man of few words" - som jag

under en period i livet hade en del kontakt - och försök till kommunikation

- med - ja, vem som helst kan ju fatta att det gick så där...

Det larviga är att raderna jag skriver och suddar, skriver och suddar, om

och om igen, ska stoppas in i min blogg. Ingen stor skrift, ingenting som

ska tryckas upp, ingenting som kommer att läsas av speciellt många fler

än mej.
Så herreguuud vad är problemet?

Det är ju inte precis så att det gäller livet.

Egentligen skulle jag ju bara kunna skita i att skriva det som tydligen är så

jäkla svårt att formulera, men nehej, det går inte... nu måste jag få det ut

ur mitt system och jag måste bara sluta tänka så jäkla mycket och framför

allt sluta skriva en hel uppsats, när det räcker med några korta rader.

Ja vad säger man... mitt liv är hårt ibland... visst?!