Usch!
Idag har det varit jobbigt.
Vaknade av att Ojsan stod i sängen och lät konstigt.
Tre stora blodfläckar i sängen, och Ojsan står vid en av dem, och innan jag vaknat ordentligt, så tror jag att hon spyr blod. HJÄLP!
Sedan fattar jag att det förstås är Hela som blöder ur munnen igen, och i det läget känns det som en bra sak.

Hela slutar att blöda rätt snabbt och morgonbestyren återgår till det normala.
Hela hade tid hos veterinären kl 11.00 Jag trodde det skulle bli ett snabbt besök med lite lugnande och enkel utplockning av träbit eller liknande, ur Helas grop i gommen.
Men...
Oj vad jag bedrog mej.
När hon fått den lugnande sprutan, slocknade hon rätt snabbt, och i samma andetag som hon somnade, så började hon blöda, kraftigt, ur munnen igen.
Upp på undersökningsbordet och försöka stoppa blodet förstås, men det slutade aldrig att rinna!

Det var blod överallt. På Hela, i hennes mun, på mina händer, på veterinärens händer, på bordet, på golvet, det bara rann och droppade blod överallt. Tror aldrig jag sett så mycket blod på en gång, och kände mig lätt panikslagen över att det aldrig ville sluta.
Jag var tvungen att sätta mig en stund, för att inte svimma. Usch, vilken jobbig känsla.

Efter många om och men, hittade veterinären en bit av en kotte i gropen i gommen, och när den var ute så kändes det bättre, men blodet bara fortsatte att spruta. En artär som gått sönder av trycket av kotten var domen.

Efter en hel evighet avtog blödandet och Hela fick vakna, men så fort hon rörde sig, började det blöda igen.

Jag tror att det faktiskt rann blod i nära två timmar i sträck och fy faen, vad fullständigt maktlös jag kände mig. Jag hann tänka mer än en gång, att nu är det kört, nu förlorar jag henne här och nu, på grund av en jäkla kotte!

Nu, när det är kväll, och hon har "ätit" lite köttsoppa, och det inte har kommit en droppe blod på flera timmar, så är både jag och Hela, rätt slutkörda. Så fort hon slickar sej om munnen rycker jag till, och kollar om det droppar blod ur hennes mun igen, men hittills har det varit lugnt. Men, hon håller sig väldigt nära mig, vilket är ett tecken på att hon inte mår toppen, annars klarar hon sej rätt bra utan mej tycker hon.
Håller alla tummar jag har, för att det ska läka snabbt och aldrig någonsin ska hända igen.

Nu måste jag se till att hon inte knaprar på varken pinnar eller kottar mer och så måste jag hitta en duktig tandläkare med bra lösningar. Min älskade lilla knashund måste ju finnas kvar i många många år, hur 17 löser man detta, så att det aldrig händer igen???

Har du någon bra id'e, så tar jag mer än gärna emot den...

Fy fasen, vilken rysare...