Jag är MOT mobbning!
Alltid, hela tiden, jämt och i alla former!

Antingen det handlar om barn eller vuxna, är det precis lika vidrigt och lämnar precis lika stora ärr, hos den som drabbas.

Att inte säga någonting, att vända bort blicken och låtsas att man ingenting sett, eller hört, det är så otroligt fult och fegt och jag skulle ha oerhört svårt att tycka om mej själv om jag gjorde så.

Jag hoppas verkligen att alla, precis alla, känner precis som jag i den frågan.

Efter skolan blev det ridning för tjejerna.

Här är Leia och värsta lortgrisen Freddy, på väg ut på en liten tur.

eftreråt red Wega på Freddy hon med, och sedan åkte vi hem, slängde oss i soffan och 

käkade lite godis 

Där jag lägger kopplena, där vill jag att hundarna ska ha sin fasta punkt när jag tränar.

Alltså - jag tränar med en hund i taget, och då vill jag att de som väntar på sin tur, ska vänta

vid kopplena.

För det mesta funkar det rätt bra, men varje dag, kommer det en man med en Goldentik. Han har

alltid en lång gul lina på hunden, men när han ser oss, då släpper han hunden, som alltid lufsar

fram åt vårt håll, den går alltid fram till koppelhögen (tur att det inte är en hane, då hade han

kissat på dem) och den står och glor och går sedan alltid några lovar runt om oss, och stannar

mellan varven och bara glor på oss i flera minuter. Hussen står där han står, och glor,

han med.

Sedan visslar mannen och ibland går hunden åt hans håll direkt, ibland står den kvar och bara glor

på oss lite till, och mannen, han visslar och visslar.

Ett tag, så trodde jag att det var så, att han alltid brukade släppa sin hund, precis där, där jag tränade,

och att han liksom gjorde det av gammal vana.

Men så är det inte, för jag stannar och tränar på olika platser varje dag, och alla dessa platser, kan omöjligt vara de platser han har för vana att släppa sin hund på.

Jag tycker att jag visar rätt tydligt att vi inte vill hälsa - för så fort hans hund närmar sig, så kallar

jag in alla tre hundarna och så backar jag längre och längre bort från hans hund, varje gång och

hela tiden.

Jag tittar inte upp för att se vart hunden eller mannen är, jag koncentrerar mig bara på mina egna hundar. Så han borde inte missta sig på att jag inte alls är intresserad av någon som helst kontakt med varken honom eller hans hund.

Hittills har det lyckats och jag önskar så, att han någon gång ska förstå att jag inte vill bli

kompis med hans hund, eller honom.

En dag, kanske han faktiskt förstår, utan att jag ska behöva säga åt honom - hoppas - för jag

tycker det är så otroligt tråkigt, att behöva säga det till honom.

Nu alltså - nu är det härligt roligt att träna hund!

Det är ganska torrt ute, det är ganska varmt ute, och det blåser inte så att

man tror att öronen ska ramla av, och jag och mitt knäppa knä, orkar mer än

tidigare - roligt helt enkelt.

Som vanligt är det lite svårt med koncentrationen på sina håll, men ligga ner, alla tre samtidigt,

det funkade rätt bra ändå.

När Ojsan blir trött, då kan hon somna lite hur som helst.

Så här till exempel...

När Leia ska rida, blir hon helt fnissig och knasig och lycklig - varje gång!

Jag kände preciis likadant den här tisdagen när jag trodde jag skulle rida

på fina Corleone, men plötsligt får veta att det är söta lilla unghästen

Carte Blanche som det står Tina på idag.

Ååååå vilken härlig häst!

Nu är jag allt lite kär   och kan bara hoppas att jag får äran att rida

henne fler gånger hoppas, hoppas, hoppas...

Bilden är från 3-års testet på Strömsholm i våras, då hon fick dubbeldiplom den lilla sötnosen   

Grattis min fina skruttunge!

10 år redan...

Hög glad och supergod tårta, som födelsedagsbarnet gjort helt själv!

Kom just hem från promenad och möte med förbicyklande surgubbe som hasplar ur sej i farten till mej, (som var ca 10m bort, med alla hundar inom armlängds avstånd) "hundar måste vara kopplade från första mars."
Jag gissar att ha sa det åt mej, för det var ingen annan där, men han tittade inte åt mitt håll när han pratade.
Jag svarade inte ens, för det finns liksom inga ord som den här sortens människor faktiskt hör.

Jag är så nyfiken-vad driver den här sortens surpittar? Vad är det som gör att de tydligen, bara måste säga någonting alls, till en främmande människa som sköter sig själv och som inte visar något som helst intresse för honom (jo det är nästan uteslutande äldre män).

Jag är också oerhört nyfiken på, vad han sa till mannen som gick ca 100 meter eller mer, bakom mej, vars två hundar for fram och tillbaka långt från sin husse, och ofta korsade gång/cykelvägen där surpitten körde.

Alltså, jag tror ju inte att han sa någonting till honom alls, då den här sortens surpittar helst slänger skit på pittlösa och/eller barn, men frågan återstår -vad driver dem, och vad får de ut av detta???