Vad är det som händer... Ättestupa nästa kanske?

I går åkte jag och hundarna till Peggy.

Kallt, sol, frost, många hundar, stor kohage -kossorna var lååångt bort i ena hörnet, så vi slapp träffa dem. Alla hundar kom bra överens och sprang runt som galningar.

Vilket upplägg!

Men...

Plötsligt tycker Hela att hon ska spänna sig lite mot Peggys Labbe-tik, hon tar några steg i hennes riktning, ångrar sig sedan och vänder om, men då har Jullan (tysk jaktterrier) märkt att något kanske kunde vara på gång, så hon springer mot Hela, Ärtan springer åt samma håll, och  pang, så blir Jullan sur på Ärtan, flyger på henne, och Ärtan svarar förstås!

Jag skriker till Ärtan att sluta, och tar några snabba steg mot bråkstakarna - trampar snett med onda vristen, klarar vristen men skit - knäet hoppar nästan ut led, men det har jag inte tid att tänka på. Får tag i Ärtan som snabbt släpper Jullan - Jullan släpper inte, utan håller ett fast tag mitt fram i bröstet på Ärtan (tur att hon bara höll stilla känner jag) - Peggy fick loss henne snabbt och ingen större skada skedd på hundarna - Några röda märken på Ärtan bara (Jullan har mer päls, och den är svart, så hade hon några märken, så såg vi inte dem).

Jahapp, då får alla terriertjejerna gå i koppel ett tag då... sen släpper jag Ärtan igen och det går fint.

Men mitt knä är inte på gott humör, så jag vågar inte släppa Hela, om hon skulle sura igen, så vill jag kunna springa dit, och springa är inte aktuellt just nu. 

När vi kommer tillbaka till bilarna säger Ärtan att hon har ont i sin ena tass.   

Dra åt H-vete - den hårda marken och allt springande har slitit upp halva stora trampdynan fram - yttersta lagret är borta - jäklarns vilket svidsår... På med superfet salva, en mjuk papperstuss (hade inget bättre med mig) och tejp och hem till Peggy för härlig lunch, jag förtränger knäet medan vi sitter och har trevligt.

När jag ska åka hem känner jag att det är riktigt illa med knäet, och jaha, idag är det dubbelt så stor som vanligt, det går varken att böja helt, eller att räta ut, och jag fick hämta kryckorna för att kunna gå ut med hundarna.

Ärtan har fått flera bandagebyten sedan hon gjorde illa tassen. Bisalva i drivor, kompress, massor av bomull överallt och klibb-bandage (tassbandage är skitjobbigt) hon är en ängel och ligger blick stilla medan jag fixar tassen. Har skor som hon haft tidigare när hon varit skadad, men de var för små för att tassen med allt bandage skulle få plats, så det blev plastpåse på, när vi gick en kort promenad i förmiddags.

Suck alltså - hur mycket oflyt ska vi ha???

Hoppas både mitt knä och Ärtans tass mår bra om några dagar, men två veckor kanske är mer realistiskt tyvärr...

Men.. om man bortser från skadorna och brottningsmatchen, så hade vi en superhärlig dag ihop, jag och världens bästa Peggy.

Å vad gör då den här galna telefonen i detta inlägg??

Jo, för jag behöver bli lite glad, känner jag...

Den här bilden tog jag i somras - på beställning av Wega - Hon fick till sommaruppgift på dagis, att ta med sig en bild på någonting som gjorde henne glad, och då ville hon ha en bild av den här - och nog blir man glad av den!