Efter en och en halv timme ringde jag till Frida - vi skulle äta mys-middag med i kväll, och sedan gå på en hett efterlängtad fest ihop.
”Jag måste lämna walk over – because I can’t walk”.
Frida sa åt mig att vila lite till och höra av mig igen – okej, på med kylbandage och mera vila, men det blev sämre...
Det dunkade, sved och värkte i foten så jag höll på att bli tokig!
Efter ännu ett tag så fick jag helt enkelt inse att middag och fest, det fick någon annan gå på, jag fick snällt behålla min plats på soffan…
Hur orättvist kan det vara – som jag har längtat till den här festen, och vad mysigt med en middag med Frida innan, men det var bara att glömma – jag stannar hemma, smörjer vristen med Voltaren, käkar lite voltarentabletter, och rör mig så lite det går, och hoppas på ett mirakel till i morgon bitti...
|